Sanna Lundell
Annons

På gränsen

Vi är inne i maj. Våren gick så fort. Eller det är ju vår hela maj också. Men mars och april rusade förbi och lämnade inga direkta avtryck förutom sol och pollen.

I morgon fyller min pojke år. Han blir 15 år och är både längre och tyngre än jag. Och roligare och bra mycket klokare än jag var i den åldern.

Pratade länge med min bästis igår. Vi har känt varandra sen vi var 11 år, så hon var med på den tiden då jag var 15. När vi var 15 så upplevde vi oss själva som vuxna. Vi rökte. Vi drack alkohol nästan varje helg och livet gick för mig ut på att befinna sig i det där gränslandet där allt det spännande, förbjudna och ganska mörka hände. Jag har aldrig tänkt att det var något konstigt med det. Bara att kids väl är såna. Att kids alltid utforskar, undersöker och dras till natten. Att man väl flyttar ut ur det oskyldiga barnalandet och landar i vuxenvärlden med ömsom krav ömsom frihet och att övergången dit kanske måste ske via det gränsöverskridande. Men så tittar jag på mina barn som (om jag inte är helt uppsnurrad, lurad och förledd) inte verkar ha något sug efter det där. De vill fortfarande sitta i knäet och dricka te, käka mackor och kolla på Farmen och vi hänger med varandra nästan jämt. Pratar om allt.

Annons

En av de stora skillnaden mellan mig och mina barn är förstås tiden. Samhället är ett annat nu. Det var ingen biggie att en 15-åring stod i rökrutan 1992. Ingen biggie alls på samma sätt att släppa i väg sina tonåringar på typ tågluff själva efter avslutningen i nian. Mer regel än undantag att de alkoholdebuterade i 8;an på Lucia. Vi fick blir större tidigare. Curling existerade inte ens som begrepp.

En annan stor skillnad som vi såg igår är att både mina och min bästis föräldrar befann sig i livskriser just när vi var tonåringar. De skilde sig, blev deprimerade, var otrogna, flyttade, bytte jobb. Min mamma gjorde flera självmordsförsök och var inlagd i psykiatrin länge när jag var mellan 14 och 15. Min pappa jobbade som allra mest under hela sin karriär under den här tiden. Fokus låg inte på våra gränsöverskridande aktiviteter. De låg på de vuxna. På deras havererade liv. Det fanns liksom inte på kartan att det skulle vara ”synd” om oss. Att vi festade för att vi på något sätt ville döva eller fly från vardagen. Det fanns hela tiden vuxna som mådde så jävla mycket sämre ju.

Och jag kan tänka idag att jag är så glad att vi hade varandra i det där. Att jag hade sån jävla tur som träffade Jossan och Carro. Att vi alltid stöttade varandra, alltid stod bakom varandra. Att vi aldrig dömde varandra utan bara fanns där som självklara stöttepelare i varandras liv. Att vi tog oss igenom över till vuxenheten trots att det fanns så många hinder på vägen för just oss. Och fan vad kul vi hade ändå. Livet är ju inte svart/vitt. Det kan vara underbart samtidigt som det gör ont. Man kan skratta i ena stunden för att gråta i nästa.

Annons

Ett är säkert, jag vet att mina vänner bäddade in mig i bomull under de där åren. De var bättre än terapi. Bättre än alkohol. Bättre än cigg och kaffe. När allt gjorde som ondast fick jag alltid ligga sked med Jossan eller Carro. Alltid ge mig ut på ett äventyr, på nåt galet som fick oss att tro på livet, tro på vår förmåga att välja glädje, tro på att det alltid alltid fanns någon som tog emot när vi föll.

 

Dela på:

Annons

Laddar nästa sida…