Sanna Lundell
Annons

Back on the track

Hemma igen. Med ny energi. Trodde jag. Första hemmadagen, i fredags alltså, var jag nämligen hög på sol, vila och ökentorr luft. Hög på närhet och kärlek. Hög på att vi överlevde flygresan hem. Hade sån grov ångest när vi flög över Iran och grät över det kraschade planet och alla oskyldiga vackra människor som miste sina liv. Och det jävla hatet som kom som ett svar direkt. Kent Ekeroth alltså. Kräks på den människan. Och kräks på att så många kan tänka sig att rösta på ett parti som drivs av människor med absolut sjuk människosyn och fullständigt galna prioriteringar.

Annons

Fredags vaknade jag självmant 06.30 och var så pigg som jag inte varit senaste året. Drack morgonkaffe, påbörjade min veganska månadschallenge med  en avokadomacka och smoothiebowl och hade tusen planer, drömmar, idéer där vid frukostbordet. Gick ner i hemmagymmet och tränade efter att jag hade kört killarna till pendeln, och kände bara en sån jävla boost. Ut och träna hästar. Sån lycka. Sån iver att ta för mig av livet på det nya året. Och solen sken och det var minusgrader.

Annons

Men så kom mörkret framåt eftermiddagen och det började blåsa utav helvete. Minusgraderna blev till plus. Fukten kom krypande. Lågtrycket. Det eviga regnandet. Den obefintliga vintern. De leriga hagarna. LÅGTRYCKSHELVETET. Jag som trodde att den jäveln hade stannat i 2019.

Efter ett dygn på svensk mark var jag återigen helt förstörd. På riktigt alltså. Vaknade i lördags med ichiasvärk, tre vrålspända knutor i nacken och begynnande migrän. Lågtryck from hell. Lågrtryck i hela min kropp.

Nu är det måndag och jag har gaskat upp mig. Foxen går sin första dag hos dagmamman. Separationsångesten var total när jag lämnade. Tårar och hulkande och tårar. Och jag fick verkligen köra KBT med mig själv och bara dra djupa andetag och tryggt och glatt lämna över det sorgsna barnet till Karin och tåga ut med bestämda steg och vinka och le och låtsas som att den där sorgen inte fanns i mig. Men sen kom tårarna också hos mig när jag slog igen bildörren och jag dog lite över att jag har en pojke som nyss var i min kropp, nyss nyfödd, nyss hos mig 24/7. Och nu så pass stor att jag ska jobba tre dagar i veckan när han är hos dagmamman. Vad hände tiden? Varför rusar du?

Annons

10 minuter senare skickade Karin en bild på lillungen där han satt med sina kompisar och byggde lego. Nöjd. Glad. Och jag kunde jag släppa min egen separationsångest och börja jobba.

Det är nytt år. Jag har bloggnytändning. Jag älskar bloggar och att bloggande. Älskar när ni kommenterar. Så jag undrar, vad vill ni läsa mer om? Vad gillar ni att jag skriver om? Något ni saknar helt? Alla era önskemål tack!

Själv känner jag för att skriva mer regelbundet. Mindre filtrerat. Vill att ni ska få hela alltet. Sorgen. Glädjen. Tristessen. Mindre polerat. Mer äkta. Även bildmässigt.

Annons

Vill också skriva mer om mitt gårdsliv. För jag lever till 60% ett gårds- och hästliv nu för tiden. Min plan för 2020 är att bli biodlare och att bli nästan självförsörjande på grönsaker. Jag ska anlägga en köksträdgård och ett ordentligt potatisland.

Är besatt av Sara Bäckmos odlande. Hon får det att verka så lätt. Hon är så generös med sin kunskap och okrånglig. Har ni några trädgårdsfavoriter? Tipsa gärna!

Jag kanske kommer ge ere en lite inblick i min träning också. Inte för att inspirerara er i första hand, mer för att se till att jag gör mina pass. Som en övervakning av mig själv om ni hajar. Självklart får ni haka på om ni vill, men känn inget tvång. Mitt mål är att bli stark, pigg och få igång min cirkulation. Främst i benen. Puss

Annons

Har precis som alla andra lovat att jag ska börja träna 2020. Och inte lite heller. Varje dag ska jag träna. Och Micke driver på. Drar med mig ut på joggingrundor. Det jag hatar absolut mest, men behöver mer än någonsin. Noll kondis nämligen och dålig cirkulation. Nu ska det bli ändring. Nu ska morsan bli fit igen. 

Dela på:

8 kommentarer till “Back on the track”

  1. Annika Eriksson skriver: 13 januari, 2020

    Hej Sanna!
    Det vore kul och intressant om du skrev mycket mer om hästarna, de andra djuren, dina framtida odlingar av grönsaker. Jag har varit vegetarian i 35 år och det känns otroligt bra att inte medverka så mycket i djurindustrin, jag äter ost.
    Skriv om ditt gårdsliv, skriv varje dag, det är så roligt att läsa!
    Varma hälsningar Annika


  2. Annika Eriksson skriver: 13 januari, 2020

    Hej Sanna!
    Skriv mycket om hästarna och de andra djuren, skriv varje dag! Det är så roligt att läsa!
    Annika


  3. Elisabeth Råberg skriver: 13 januari, 2020

    Det är sååå kul att läsa det du skriver. Du har ett härligt språk. Du känns så äkta. Och stark. Funderade en hel del på hur ni tacklade nyårsafton, när ni blev nekade på restaurangen, nät ni vandrade långt om länge med besvikna barn för att hitta en restaurang som inte var fullbokad. Var ni aldrig förbannade? Coolt att du lade ute en bild där alla ( nästan) såg så nöjda ut! Men skulle gärna läsa mera om ditt liv utan filter. Tack för en jättebra blog!!!


  4. Karin skriver: 13 januari, 2020

    Du är en av mina största förebilder på många sätt men er semester i ett land med tveksamt förhållningssätt till mänskliga och demokratiska rättigheter, jämställdhet mm …känns inte…hur ska jag förklara…som Du???


  5. Marie skriver: 14 januari, 2020

    Hej , går aldrig att läsa några kommentarer ? Och kommer detta fram ?


  6. sara skriver: 14 januari, 2020

    Dina texter alltså! Otroligt otroligt fina, viktiga och bra. Får en att tänka till. Och med det sagt – det spelar ingen roll vad du skriver om. Tack för att du delar med dig av allt!


  7. Tinch W skriver: 15 januari, 2020

    Tack att du tar avstånd från det partiet som tolereras mer och mer trots tydliga spår på rasism. Jag läser/lyssnar bara två bloggare, dig och A. Schulman. Mitt i prick varje gång. Mer sånt (men då tar man också en risk ) lycka till!


  8. Monica skriver: 17 januari, 2020

    Och åka till Dubai??


Annons

Laddar