Sanna Lundell
Annons

Vecka 10

Pappan och storpojkarna är i London på jobb. Så jag är ensam hemma.  Eller ensam och ensam. Fox och jag hänger. Och aupairen Jane. Vi har en lugn vecka framför oss. Dagmamman har semester så jag är mammaledig och ska försöka ta mig igenom den här veckan som inte är som andra veckor. Den 8:e mars är det exakt tre år sedan mamma dog. Och min kropp känner det. Den är orolig och rädd inifrån och ut. Jag vet ju vad det beror på och kan logiskt omfamna det och förklara det för mig själv, men kroppen är kroppen. Instinkterna är instinkter. Kraftfulla. Svårövertalade. Så jag ska ta hand om mig. Ska göra mjuka grejer. Vara med de jag älskar.

Annons

Måndag: Vi ska plantera. Dags att plocka fram fröpåsarna och sätta tomater, chili, gurka, kål och sommarblommor. Jag ska ju anlägga en köksträdgård. En riktigt stor en. Mitt mål är att vi ska bli så gott som självförsörjande på grönsaker i år. Jag ska odla potatis, morötter, gurka, tomater, sallad, chili, kronärtskockor och kål. Och så flera långa stora rader med dahlior, aster, ringblommor och solrosor. Sommarblommor i massor. Så himla peppad på det här. Jag tänker följa Sara Bäckmo till punkt och pricka när jag anlägger mina bäddar. Här har hon ett blogginlägg om hur man gör. Hon får det att låta så enkelt och lekfullt. Och så blir det så vackert hos henne. Lite stökigt, men ändå så fantastiskt fint.

Sen ska jag sortera kvitton och gå igenom min bokföring. Målet är att få iväg allt till min revisor innan fredag. Då är jag för första gången i livet ute i mer än god tid. Oj, oj, jag börjar verkligen bli vuxen.

Annons

På kvällen ska jag hjälpa min stallkompis Annika att köra hästar till klinik för besiktning och borttagning av snoppsten. Haha, ja valacker kan tydligen få sådana. Viktigt att rengöra skapen på grabbarna emellanåt.

Tisdag: Den stora poddagen. Jag och Ann ska kompensera för vår senaste podd som hade urdålig ljudkvalitet samt drabbades av teknikstrul deluxe och bara höggs av mitt i ett resonemang. Fy, skäms faktiskt över den. Lyssna inte. Lyssna gärna på alla andra poddar men inte den:-) Sen kommer pojkarna hem och nästan hela familjen är reunited.

Onsdag: Tänkte uppdatera Foxens rum. Från baby till tvååring. Ska leta efter ett liten spis och bord och stol. Tänkte ta en loppisturné här i Nynästrakten. O så Blocketknarka förstås.

Torsdag: M kommer hem. Från norra Italien. Jo, det är sant, så jag tänkte bygga ett litet tält här i vardagsrummet där han får bo i två veckor för att utesluta Corona. Han spelar alltså in en film och måste åka till Sydtyrolen i två dagar. Stabilt. Inte. Produktionen följer UD´s rekommendationer och gör enligt konstens alla regler, men det känns ändå inte kul.

Annons

På eftermiddagen sticker jag in till stan för att förbereda Karlavagnen, jobba lite med en pitch och sen så småningom dra igång sändningen 21.40. Älskar torsdagar. Älskar Karlavagnen. Det är en sån otrolig ynnest att få jobba med det här programmet.

Fredag: Hoppas på sovmorgon och en lugn fin dag. Tänkte spela in ett till avsnitt om hur jag tränar mina hästar med NH. Jag gjorde en liten lastningsfilm som jag la ut på insta-tv som blev väldigt uppskattad. Nu tänkte jag visa grunderna i NH på min unghäst.

Veckans piss: är förkyld. Har inte varit det på två år, men nu nyser jag som en idiot och och har som en virusdimma i kroppen. Och piss också att sakna mamma. Att återigen gå in i amputeringskänlsan. Den outhärdliga. Jag hamnar mer och mer sällan där, men det händer, och den här veckan är det som bäddat för det. Att sakna avgrundsdjupt.

Mamma på hästen Arvid. Så fiiiiin.
Annons

Veckans finaste: Att ljuset är här. Även om det också har blivit en symbol för mammas död. Ljuset kommer och då dör hon igen och igen och igen. Kommer det att vara så resten av mitt liv? Att mars är sorg?

 

Dela på:

3 kommentarer till “Vecka 10”

  1. Annika Eriksson skriver: 2 mars, 2020

    Hej.

    Förstår så väl det du skriver om att man förstår med skallen men kroppen lever sitt eget liv när det gäller sorg och oro. Så extremt uttröttande.

    Kanske kan du tänka mycket på fölet som Ninna ska ha snart. Så spännande 🙂 Ska bli roligt att höra om det när det händer.

    Ta hand om dig!
    Annika


  2. Anna skriver: 3 mars, 2020

    Min mamma dog för 12 år sedan och även om sorgen inte är lika knivskarp och fysiskt drabbande längre så kommer den ibland över mig. En molande oro och diffus smärta som lägger sig som en dimma över tillvaron. Hur länge den stannar är olika och jag har fått kämpa med att vara förlåtande mot mig själv då en del av mig blir irriterad över att jag fortfarande drabbas så av sorgen.


  3. Susann skriver: 4 mars, 2020

    Min bror dog i slutet av november för 30 år sedan. Jag känner alltid av den tiden i kroppen. Det sitter liksom i vädret och ljuset. Inser att det alltid kommer vara så.
    Så jag förstår vad du menar med att kroppen minns.
    Allt gott till dej!


Annons

Laddar